Gunn Bergström – Järna Ridklubbs egen stallmormor
Det doftar nybakade bullar när jag kliver in i stallets café en lördag förmiddag. Vid disken står Gunn Bergström, tillsammans med Marie, och förbereder dagens servering. Det är oftast de två som bakar det goda fikabrödet som säljs till förmån för Järna Ridklubb. Gunn är ett välkänt ansikte här, av många kallad stallets egen mormor, men att hon skulle bli en så självklar del av klubben var långt ifrån givet.
”Jag har aldrig varit någon hästtjej,” säger Gunn och ler. ”Jag har aldrig varit rädd för hästar, men det var inget jag höll på med som barn.” Hon berättar att det var först när hennes dotter Lotta, som idag är ridlärare och administratör på klubben, började rida som sexåring som Gunn kom in i hästvärlden. ”Jag följde med henne till Billsta, och sen blev jag kvar, precis som Lotta.”
Gunns egen ridkarriär började långt senare. ”Jag började rida när jag var 50,” säger hon stolt. ”Vi var en liten grupp som red på söndagar, och jag höll på i nästan tio år innan kroppen sa ifrån.” Men att lämna stallet fanns inte på kartan. I stället har Gunn fortsatt att engagera sig ideellt på många olika sätt.
Att hon fått smeknamnet stallmormor är inte svårt att förstå. Hon har skjutsat ungdomar hem efter ridningen på fredagar, för att föräldrarna skulle få en lugn kväll, men också för att ungdomarna skulle välja stallet framför stan. Hon har öppnat sitt hem för instruktören Carro, som ofta sov över hos Gunn efter fredagsridningen. ”Vi tog kvällsfika tillsammans, och sen skjutsade jag henne till stallet på lördagsmorgonen,” berättar Gunn med värme.
När man pratar med människor i stallet är det tydligt att Gunn är en person som gör intryck. Många beskriver hur de möts av hennes varma sätt och stora kramar. ”Jag vill att både barn och föräldrar ska känna sig sedda,” säger Gunn. ”När jag pratar med de små går jag gärna ner på deras nivå, det är viktigt att alla får ta plats här.”
Caféet har blivit en viktig samlingspunkt, inte bara för Gunn själv, utan för hela klubben. Idén att hålla öppet varje lördag kom från en jobbarkompis vars barnbarn red på klubben. ”Hon frågade om vi inte kunde ha caféet öppet på lördagar, och jag tänkte, jo, det borde vi kunna ordna.” Sedan oktober förra året har caféet varit öppet varje lördag, tack vare flera ideella krafter.
Gunn berättar att många ryttare numera struntar i att ta med sig matsäck, de handlar i caféet istället, och pengarna går direkt till klubben. ”Det ger oss möjlighet att köpa in nya hästar,” säger hon glatt.
För Gunn har stallet blivit en plats att vara på som pensionär, där hon får träffa både människor och djur. ”Jag är en riktig djurmänniska,” säger hon. ”Men det är något särskilt med hästar. De lyssnar alltid. Det finns inget som tröstar så bra som att få stå mot en häst och gråta ut.”
Innan vi avslutar samtalet återkommer Gunn till caféet. ”Alla som vill får gärna bidra, baka bullar, stå i caféet, vad som helst. Det fina med Järna Ridklubb är att alla hjälps åt. Det är en plats där både barn och pensionärer, nybörjare och rutinerade, får vara på sina egna villkor.”
När intervjun är slut och bullarna är uppätna möts jag av Gunns berömda kram – varm, trygg och precis så välkomnande som man hört talas om.
